Det finns få personer som möter en i Strandbjörkshallen med ett större leende och med mer värme än Anders Fransson. Anders har spenderat stora delar av sin uppväxt i hallen och har även varit anställd som tränare. Idag är han en av Sveriges bästa veteranspelare och ska snart till Portugal på Lag-VM. Nedan får ni lära känna honom bättre och följa med på hur tennisen alltid har funnits där för honom.

Du är precis hemkommen från Tyskland, kan du inte berätta lite vad du har gjort där?
– Jag har spelat seriespel för klubben Bad Dürkheim som ligger utanför Stuttgart. Det var ett tag sedan sist, men nu hörde en tenniskompis av sig så jag åkte ner och spelade. Vi lyckades vinna serien, vilket innebär uppflyttning till nästa år.

Man hör mycket om stämningen runt tyska klubbar och seriespel rent generellt, kan du berätta mer om hur det skiljer sig mot svenska motsvarigheten?
– I Tyskland handlar det lite mer om gemenskap, folk kommer och umgås utanför tennisen också. På våra veteranmatcher är det upp emot 100 personer som sitter och kollar på. Efter matcherna träffas alla i restaurangen och avnjuter god mat och dryck. Det önskar jag att vi kunde få till i Sverige också, istället för att nöja sig med en kaffe och en fralla i bästa fall. Jag tror att det är mycket vunnet utav att få folk att ”hänga” i tennishallar, inte bara när de själva spelar.

Du har varit med om väldigt mycket med tennisen, berätta lite om hur det har följt dig?
– Det startade med att min far gjorde en gräsbana hemma vid torpet. Jag stod och tittade på när min pappa spelade med min storasyster och jag ville självklart vara med och spela. Jag var dock rätt kort så min pappa fick såga av ett träracket för att det skulle fungera.

Tufft underlag att starta sitt tennisspelande på?
– Ja det var det! Min pappa sa alltid ”I år studsar det bättre än någonsin!”. I själva verket var det nog snarare tvärtom, men det var en viktig del i min introduktion till tennisen, helt klart.

Hur kom du sedan in i föreningslivet?
– När jag startade fanns det två tennisföreningar i Växjö, IK Skytten och Växjö TK. Jag startade i IK Skytten och hade Lars Börje Roos som tränare, en otroligt duktig pedagog och tränare överlag. Vi var många som blev rätt duktiga rätt snabbt, vi upplevde att vi hade knäckt koden och ville mycket med vår tennis. 

Började du spela tävlingar direkt?
– Jag startade rätt tidigt med Kalle Anka Cup till exempel. Ett roligt minne var då jag lyckades kvalificera mig att representera Smålandslaget i Sverigefinalens 15-års klass. I laget fanns även Mats Wilander som spelade 13-års klassen och Stefan Edberg som spelade i 11-års klassen.

Häftigt minne, såhär i efterhand?
– Ja verkligen. En rolig anekdot: Ungefär 10 år senare när jag träffade min fru arbetade hon på hotell Riviera i Båstad. Jag följde med dit och fick jobb som diskare. När jag hade en ledig stund över så gick jag ner till Tennisstadion där jag träffade en Stockholmare som kom ihåg Smålands lag från 1977. ”Både Mats och Stefan vet jag ju vad de sysslar med, men vad gör du nu för tiden”. Tja, jag plockar disk på Hotell Riviera sa jag och skrattade.

På bilden: Anders Fransson, Calle Hageskog och Mats Wilander

På bilden: H55 laget i Veteran-VM. Christer Lundberg, Per-Anders Lindeborg, Anders Fransson och Johan Sturén.

Hur gick utvecklingen vidare sen?
– Både jag och Mats kom med i Växjö TS a-lag rätt snabbt. Seriespelet har alltid betytt mycket för mig och jag har lärt mig väldigt mycket genom det. Jag försökte att komma ut på touren och gjorde en seriös satsning. Dock fanns inte alls samma möjligheter med tävlingar på hemmaplan, och de ekonomiska skillnaderna mot idag ska vi inte ens gå in på. Det slutade med att jag åkte på College under två år, när jag kom hem igen spelade jag mest på sidan av studierna.

Hur var din övergång till veterantennisen sen?
– Jag bodde i Kristianstad under en period, då låg tennisen på is. Jag flyttade sedan tillbaka till Växjö 2005 och kände att tennis återigen var fantastiskt rolig. Det var lite som att cykla, och fysiken hade jag hållit uppe. Så startsträckan var relativt kort. Strax efter började jag tävla en del igen, och upptäckte att det var precis lika roligt att vinna, men inte lika farligt att förlora. Jag började spela H45 klassen i Veteran-SM och gick till kvartsfinal ungefär.

Vad hände sen?
– När jag kom upp i H50 så lyckades jag vinna SM-guld vid två tillfällen. I samband med detta blev jag även uttagen till Lag-VM för veteraner där vi har tagit oss till kvartsfinaler vid två tillfällen. I år avgörs det i Portugal, och i år har jag faktiskt äran att vara kapten under resan också.

En stor fördel med tennisen är att man kan utöva det under hela livet. Vad är dina tankar kring det?
– Jag har alltid haft ett väldigt stort nöje av tennisen, även fast man kanske blir sämre med åren. Men gång efter gång kommer man på sig själv, det är så jäkla kul att slå på den där bollen! Jag har nog en inre drivkraft att så länge som möjligt kunna röra på sig så bra som möjligt. Det handlar allt mindre om att vinna, utan snarare söka den goa känslan när man slår en perfekt rak backhand eller bara att vara rejält trött efter ett pass. Det sociala blir allt viktigare för mig med åren också. Att sitta ned efter en tennistimme och snacka med sina spelkompisar, det uppskattar jag verkligen. Det tycker vi kan bli bättre på i Växjö och Sverige rent generellt. Man behöver inte komma fem i och åka hem fem över. Det är ju det sociala allt handlar om, både för barn och vuxna.

Du hjälper oss med att bland annat sparra våra juniorer, ser du någon skillnad mot när du själv var ung, eller är allt likadant?
– Det är rätt stora skillnader på förutsättningarna. När jag växte upp hade vi endast ett barracuda-tält. Vi hängde utanför och direkt det fanns en minut ledig bantid sprang vi in och spelade så mycket som vi bara hann. Idag finns det så mycket banor och bantid att varje träning inte får den betydelsen, tyvärr. På sommaren önskar jag att juniorerna bokstavligen bor i Strandbjörket och spelar massor av matcher mot varandra och har kul med sin tennis, då tror jag man blir bättre väldigt snabbt.

Du får avsluta med en anekdot.
– Hm. Det finns väldigt många ska du veta. Men jag minns en gång då vi mötte SALK på bortaplan i Elitserien. Jag mötte Stefan Simonsson och jag slog ett attackslag och följde upp mot nät med en volley. På något sätt träffade bollen ramen, mitt huvud, och gick sedan in som en perfekt stoppboll. Domaren såg ingenting och Simonsson blev skogstokig. Jag kollade upp mot läktaren och skrek högt till Åke Magnusson: ”Ska jag erkänna?”. Hela hallen skrattade och jag förlorade givetvis den bollen. 

Text: Emil Holmgren